Hej mitt namn är Hanna, jag har bred och djup ångest. Mina tankar är inte snälla men inte inom självmordsspektrat (ännu). Jag misstänker att medicinen jag äter ger mig dessa alldeles för djupa dalångarna.
Äter numera Sobril också, tar ca 4 om dagen... i snitt. Får max ta 6. Just idag ska läkaren ring, min ordinarie för att diskutera medicin. Jag hoppas innerligt att jag får annan medicin plus att jag får fortsätta med sobrilen. Jag försöker hålla mig borta från Sobril men samtidigt hjälper den mig, blir inte lika förbannad på barnen eller kan liksom kontrollera det på något sätt.
Jag hoppas lite att han sjukskriver mig... mest för att barnen ska få gå på fritids och dagis.
Jag mår dåligt. Många tankar i huvudet. Känslan av att känna sig ensam (när man egentligen inte är det) och känslan av att vara bortglömd eller aldrig få det det roliga som alla andra verkar få. Likadant att känna sig ja jag vet inte. Det kan va bara jag... det kan vara dom... jag irriterar mig så djävulskt på ALLA nästintill. För det finns ju folk till allt.
Måste försöka tänka vidare. Jag vill bara skrika och be alla dra åt helvete, speciellt de som inte förstår varför man gör vissa saker eller säger vissa saker. Eller hur man mår i allmänhet. Dessa stunder vill jag inte mer...
Men känner att skriva är inte riktigt min grej... varför? Jag känns mig utdömd eller hur fan man nu ska säga. JA jag har svårt för kritik... och om vissa förstod skulle de kanske inte säga saker som det gör. Minsta lilla kan få mig att bli förbannad.
Nej ska gå nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar