En dröm...

Allt känns som en dröm... en enda stor jävla mardröm.
Har inte skrivit på länge, ingen som behöver höra mitt dravel var dag.

Jag mår dåligt, har gjort länge. Nu väntar jag på tid hos psykiatrin den 21/1 jag längtar. Jag behöver det.
Ett nytt bakslag kom häromdagen. Jag får inga pengar... jag vet inte hur jag ska göra, för troligen är det så att det spelar ingen roll vad jag gör så kommer det inte gå.
Alla säger åt mig att lägga ner för ett tag, men ingen vet vad det gör med mig... jag mår ännu sämre. Nej medicin får jag inte bara sådär huxflux, utan får allt vänta till tisdag. Som sagt... ingen förstår. Ingen vet. Ingen tror mig. Precis så känns det. Jag kommer troligen släppa allt på tisdag... gråten kommer komma när jag kommer in där för jag mår så pass dåligt. Och säger hon att jag inte platsar där då vette fan vad jag gör. Orkar inte slussas runt egentligen. Men men...

Jag försöker och försöker hålla mig ovanför ytan, men det känns som jag drunknar varje dag. Varje sekund, varje minut... Jag kämpar så jävla mycket för att inte göra mig själv illa. Jag har hela tiden en dialog med mig själv, gör inte så, gör så... tänk på detta och tänk inte på det där. Hela tiden en ständig kamp i huvudet.
Min syster förstod mig... eller förstår mig.

Jag måste kolla alla mina förutsättningar för att kunna bli sjukskriven... för att kunna leva, ge mina barn mat och kläder och utan att behöva hamna hos kronofogden. För tillfället så kommer jag nog hamna där igen ändå, för jag får inga pengar... jag mår så jävla fucking dåligt över det. Söker jobb efter jobb. Jag får ångestattacker dagligen och försöker att inte tänka så mycket. Men snart närmar det sig månadsslut igen och räkningar ska betalas. Men men... det är bara mina räkningar så nu får det vara. Jag har nått min gräns för hur mycket jag bryr mig.

Här hemma är det ingen som förstår eller fattar vad jag går igenom eller hur jag mår...
Att jag dagligen funderar över ett sätt att skada mig... nej jag tar inte livet av mig men skada mig skulle jag säkert kunna göra. Vad händer den dagen jag slutar tänka... och bara gör det...

Måste ut... måste härifrån!