har jag haft problem med vänner, eller kanske inte som yngre då hade jag bästa vänner. Men nu... i vuxenlivet så nää... allt bara fallerar. Så ja det måste ju vara mig det är fel på, eller är jag bara petig? Petig med hur jag vill ha det... att jag inte vill bli sviken gång på gång eller att jag vill ha någon som förstår mig? Är det så konstigt?
Men kan säga att år efter år funderar man över vad är det för fel på mig... varför går det inte? Varför hittar jag inte vänner som stannar... eller är jag för krävande? Är jag för dum? Är det mig det verkligen är fel på?
Nej jag kanske inte kan släppa allt men jag vill heller inte bli besviken och jag har genom åren tappat all tillit till allt och alla. Den jag litar mest på är min make, mer än så är det nog inte. Men ingen kan förstå, de tror att genom att umgås och vara vänner så har man tillit på 100% oavsett men så är det ju inte. Jag kan inte lita 100% på alla, det går inte... jag kan inte, hur ska jag kunna veta att jag inte blir sviken igen? Därför håller jag distans... så mycket skit som jag varit med om när det gäller vänner så försöker jag hålla mig på avstånd men ändå inte.
Jag är glad för mina val jag gjort på sistone. Brutit med en så kallad vän, hon förstod mig inte alls och jag fick en käftsmäll när jag trodde jag stod närmare än vad jag gjorde tydligen... orkar bara inte med allt sånt, det får mig att vilja kräkas på vänskapen.
Denna bloggen kommer handla om MIG, kanske lite familj och så men mestadels mig.
Jag ska skriva ett inlägg senare om mitt liv, mig och kampen med vikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar